"Hej *skaka hand* Johanna, jag är vikarie här idag"

Så har jag sagt ett ex antal gånger till väldigt många föräldrar idag.
Mitt första riktiga "jobb" som jag fixat helt själv. Stolt? Ja, lite. Kul? Absolut!

Började redan klockan 7:00 imorse. En förskola i Drängsmark behövde mej och med tanke på att det är lite av en gammal hemort till mej så kändes det extra trevligt. "Självklart" så hade min storebror satt sina spår och bland de första utbytta meningarna lät de ungefär så här:
+ Visst har du en lillebror?
* Jo...
+ Visst är det John Roos?
* Öh.. ja, men han är min storebror.

Tack för den! Inte för att jag vill påstå att min bror är så herrans jättegammal men ändå, om jag skulle sett ut att vara hans storasyster så betyder det att jag måste se ut att vara åtminstone 29 år(!). Iof, redan som 10-åring fick jag betala vuxenbiljett på bussen när jag åkte till Luleå.. (feg som jag var vågade jag inte protestera utan betalade) och min inre ålder känns kanske mer som 29+ än 22 men jag tar det ändå inte som en komplimang, jag menar, vem vill bli gammal? (eller snarare se gammal ut?)

Lite senare under dagen utspelades denna konversation:
+ Visst är det Johanna?
* Jo det är jag.
+ Från Stålberget?
* Jo.. fast det var några år sedan..
+ Dotter till Valter Stenberg?
* Ja det stämmer.
(Ungefär här ser det ut som kvinnan fått en uppenbarelse och jag står och stirrar som ett frågetecken)
* Tyvärr så känner jag inte igen er, vem..?
+ Jamen jag jobbade ju på fritids när du var där!
* Jaha, där ser man.. otroligt att du känner igen mej efter 16 år!?
+ Ja! Du är ju så lik din mamma!!

Mer än så talade inte jag och denna kvinna med varandra. Förresten så var det där första gången någon sagt att jag är lik min mamma. Iof har ingen sagt att jag är lik min far heller utan att jag mest påminner om den dåvarande brevbäraren som vi hade i Stålberget när jag var liten, vad folk menar med det har jag ingen aning om.

Förrutom de spännande samtalen jag haft idag så måste jag bara berätta om hur härliga ungarna i Drängsmark är! Jag vet inte riktigt om vi lekte på samma nivå när jag var i deras ålder för hos dessa ungar så förvandlas bandyklubborna till gevär och man beger sej ut på "björn och älgjakt" där ingen ens tvekar att skjuta om det skulle behövas. Jag försökte "mildra" leken med att forma mina händer till kikare och spana upp i träden efter någon fågel vi kunde titta på istället för att skjuta björnar och älgar, men vad gör ungarna då? De siktar bandyklubborna på träden och avfyrar. 

Näe, nu blir det sängen så jag orkar med morgondagens arbetspass på samma ort.
Natti natt