Den 27 Juli 2006, en mycket varm och solig som­mardag fann jag en massa blodblan­dat slem i mina trosor. En liten oro växte i mig och jag slog upp det i en av många graviditetsböcker jag samlat på mig under de senaste nio månaderna. Där kunde jag känna igen mig i att det som kommit ut ur mig var den så kallade slemproppen och det var ett tecken på att förlossningen närmade sig. Dock stod det även att läsa att det kunde dröja upp till en vecka innan förlossningen satte igång på riktigt. Jag tyckte det var ett rätt värdelöst svar men ända lugnande, det var slemproppen och inget farligt.

Samma kväll vid niotiden startade värkarna som jag helt klart bara trodde var förvärkar. Jag hade aldrig haft förvärkar eller vär­kar förut så vad skulle man tro? Det blev ingen sömn på hela natten. Jag låg i sängen, vred och vände mig, hittade ingen bekväm sovställning och värkarna kom med tio minuters mellanrum. Jag hann just och pass somna innan en ny värk kom. Jag har svårt att minnas exakta tidpunkter men jag klev upp och tog mig ett bad medan Johan fortfarande sov djupt. Vid fyratiden på morgonen vaknade Johan och frågade hur jag mådde och jag svarade att om det var så här jag kände klockan sex så skulle han inte få åka till jobbet. Tiden gick och jag lät inte Johan åka till jobbet den dagen. Värkarna kom med cirka åtta minuters ojämna mellanrum. Jag och Johan låg i soffan och såg film. Någon vidare koncentration på filmen blev det inte när jag hela tiden oroades för att vattnet skulle gå i den nya soffan som inhandlades kväl­len innan. (Som tur var gick inte vattnet).

Efter filmen tog jag ett bad som varade i ynka fem minuter. Det varma vattnet gjorde mig svimfärdig. Jag klev upp och värkarna blev tätare och tätare. Min tidsuppfattning försvann helt och Johan klockade värkarna. Fem minuters mellanrum och nu kunde jag inte längre stå upp när värken kom. Johan frågade om han skulle ringa förlossningen. Jag tvekade en stund. Mellan värkarna gjorde det inte alls ont men jag gav med mig och han ringde. Medan Johan packade BB-väskan började jag ta på mig ytterskorna. Johan hann även med att knyta mina skor när jag själv på grund utav min stora mage inte kunde nå ner.

På väg i bilen kom en värk som fick ögonen att tåras. Det var jobbigt att sitta ner och se på rödljusen som aldrig ville slå om. Inne på förlossningsavdelningen (kl 14:11) möttes vi av en barnmorska som skulle sätta ctg på magen. Det skulle ta ca tjugo minuter men under den första minuten kom en krystvärk som gjor­de att jag släppte på allt. Tårarna rann och jag ville bara att det skulle vara över. Jag fick ha ctg:n max tre minuter innan barnmorskan slet av mig skorna och drog av mig mina byxor. Jag la mig ner på en säng och hon kände att jag var helt öppen. Hon tittade på mig och sa att vi skulle direkt till förlossningsrummet. Barnmor­skan (som förövrigt hette Eivor) sprang ut i korridoren. Jag hör hur hon ropar efter fler människor som kan hjälpa till. Nu stod det fem stycken med vita kläder i rummet vilket gjorde mig väldigt rädd och nervös. Inte trodde jag det var så har det skulle kännas. Jag hör ur min dimma av oro att hon frågar om det finns någon ledig förlossningssal och de kör mig lig­gandes i sängen helt naken med endast en tunn filt att skyla kroppen med direkt till förlossningsrummet. Väl framme uppmanades jag att krysta. Jag krystade men allt kändes fel. Jag bad om att få byta ställning. Upp i en gynekologstol blev det och om jag fått valet mellan att leva eller dö i de ögonblicket så var inte det andra alternativet ett svårt val. Innerst inne önskade jag att få bli nedsövd och förlösas med kejsarsnitt men jag antog att det var försent nu. Jag gjorde ett försök med att få lite smärtlindring och ett fåtal djupa andetag lustgas är allt sen är det slut med njut­ningen. Anledningen till att jag inte fick mer än ett par andetag av lustgasen var att värkarna var för korta och glesa vilket bidrog till att jag inte koncentrerade mig till fullo när det väl var dags att krysta. Jag känner mig trött över att inte sovit på närmare trettio timmar och det här med att inte kunna få bestämma själv över hur man vill ha det och bara lita till 100% på sin egen kropp är något jag inte alls var van vid.

Klockan 15:23 läggs en kladdig liten varelse upp på min mage. Johan som stått bredvid mig och varit ett underbart stöd under hela förlossningen trots bitmärken i handen och mina sura miner ser leende på mig och frågar om jag vill veta vad det blev. Visst ville jag veta fast när jag väl låg där med vår nyfödde på min mage kände jag inget behov av att veta - huvudsaken att han mådde bra.

-Det blev en liten Anton säger han och jag tittar på den lilla blå smurfen som föddes med navelsträngen ett löst varv runt halsen, min och Johans son. Hela min kropp ska­kade och jag var tröttare än någonsin men samtidigt hade jag aldrig känt mig så full av energi förut. Jag hade inte ont någonstans fast en så stor liten människa kommit ut ur mig. Det var helt klart den häftigaste upplevelsen jag någonsin varit med om.

Jag flyttas över till en säng och kan därifrån se hur Johan badar vår bebis. Han får på honom kläder som vi köpt tillsammans redan i graviditetsvecka 19 och en blöja som måste varit det minsta jag sett. Världens fi­naste underverk och pojkarna i mitt liv.

Nu har han kommit till världen!
Min och Johans lilla prins.
Han föddes den 28 Juli 2006 klockan 15:23.
51 cm lång och vägde 3665 gram
med mörkblå ögon och ljusbrunt hår.

Johan har börjat om att jobba. Anton är på förskolan. Jag är mammaledig.
Ledig är nog det minsta jag kan kalla mej just nu, snarare mamma på heltid, dygnet runt.

Det är så mycket man glömt bort sedan Anton var pytteliten, bland annat:
* Göra saker med en hand (äta, skriva på datorn, laga mat, städa ect)
* Toalettbesök är man berättigad till högst(!!!) två gånger per dygn - det finns nämligen inte tid eller möjlighet till att gå oftare.
* Allt som måste göras på natten (amma, byta blöjja, bädda rent i sängen, lägga Anton) görs i något zombieliknande tillstånd.
* Man känner sej aldrig fräsch (mjölk och bebiskräks (ibland också bebisbajs) förgyller mina tröjjor) trots att jag lyckats klämma in två duschpass dagligen. Fast oftast blir det riktiga snabbduschar att jag svettas som om jag sprungit milen på fem minuter efteråt.
* Att plocka bort efter måltiderna är ett projekt i sej så när man till slut fått bort i köket är det dags att börja med nästa måltid.

Det är inte konstigt att dagarna går fort när man hela tiden har något man måste göra och i ärlighetens namn så känns det som att man inte hinner något alls. Ta bara våran rena tvätt som exempel - den har inte blivit vikt på 14 dagar(!!) så numer går man till soffan för att hämta rena kläder då garderoben snart gapar tom. Vissa stunder funderar jag på att hyra in hemhjälp så jag slipper gå och plocka och städa för det är så mycket mysigare att umgås med barnen.

Först och främst tusen tack för alla fina komentarer i min blogg! Riktigt kul att läsa.

Idag är det tisdag och lillan är två dagar gamal. Även om hon sover rätt mycket så finns det just nu knappt någon tid över för mej att sitta här. Bara att få vardagsrutiner -vakna-äta frukost-duscha-borsta tänderna-klä sej- tar numer en hel förmiddag! Men vem har bråttom.

Idag är det helt underbart vårväder ute! Johan är ute och lär Anton cykla på sin nya storebrorspresent. Jag frågade Anton igår när han precis fått cykeln och samtidigt fått se sin lillasyster för första gången vilket han tyckte var bättre att få en syster eller en cykel; som svar fick jag cykeln. Men det är klart - cykeln kan man åtminstone göra roliga saker med direkt medan syrran får vänta ett par år. Jag ska ut och rulla barnvagnen idag och hoppas på lite färg.

Jag lovar - jag ska uppdatera mer om förlossningens alla smaskiga detaljer senare men just nu finns det mycket annat som måste gå före bloggandet ett tag. Kan i alla fall meddela att förlossningen gick hur bra som helst. Vi blev verkligen det perfekta teamet jag och Johan! mycket tack vare att vi kom in till förlossningen i tid denna gång och att jag hann förstå mej på lustgasens underbara kraft som blev min enda smärtlindring även denna gång.

Nu ska jag gå och tanka dottern - sen blir det ut i finvädret!

Nu kan lill*n komma vilken dag som helst utan att det skulle vara något märkligt med det. En graviditet varar som sagt i 40 veckor men en marginal på två veckor hit eller dit. Men jag tror inte h*n kommer före den 23 april då det är beräknat fast man ska aldrig säga aldrig.

Den här graviditeten har verkligen gått så mycket fortare än när vi väntade Anton. Då kollade man flera gånger varje dag i almanackan och insåg att man fortfarande bara var i vecka 7. Nu bli man lika förvånad varje gång man ser efter och inser att det redan gått ytterligare en vecka. En morgon kanske man vaknar upp och inser att man själv är 40+ och att barnen flyttat hemifrån. För även om det känns som att det bara är Anton och bebisen i magen som växer och åldras så måste det väl ändå betyda att man själv också blir äldre. Fast man gör sej väl inte äldre än vad man är.

Enligt familjeliv.se är barnet nu fullgånget. Så om jag får bestämma så kan hoppgurkan passa på att komma ut redan nu - för hur intressant kan det egenligen vara att ligga instängd i någons mage i 40 veckor. Fast jag erkänner att det hade varit skönt att hinna med IKEA innan bebisen kommer så om vi säger onsdagen den 15, kl 15 - då har jag hunnit tvätta på förmiddagen också. Bra bebis - då bokar vi då! (om det ändå vore så enkelt).

Det känns som att det inte var länge sedan jag och Johan fick veta att vi skulle få ytterligare en liten kärlek. Hoppgurkan var planerad. Men inte trodde vi att vi redan andra dagen under vår två veckor långa Turkietresa skulle vara tvugna att leta reda på ett apotek som sålde gravtester då jag fått för mej att jag var gravid. När vi till slut fått tag på de vi letat och vi gjort så gott vi kunnat till att tyda de turkiska instruktionerna så fick vi till slut svaret på att det jag hade känt på mej stämde. Vi var då i vecka 6 men valde att hålla det hemligt för släkt och vänner fram till vecka 12. Anton var den som fick veta först av alla - inte för att vi vet om han förstod så mycket just då, men det kändes fel att inte låta honom veta först även om han bara var relativt nyfyllda 2 år då. Nu tycker han bara det ska bli roligt att bli storebror. Han pratar om allt han ska lära bebisen "för bebisar kan inte gå" "bebisar kan inte prata". Jag tror han blir en bra storebror även om jag är inställd på en hel del svartsjuka. Det jobbigaste kommer nog bli om nätterna då bebisen kommer ligga till stor del mellan mej och Johan i sängen och Anton kommer få ligga på en madrass på golvet när han kommer över på natten. Det kommer nog kännas mest i mitt hjärta - jag vill inte frysa ut honom för att det kommer en ny kärlek men samtidigt måste han inse att han ska klara av att sova hela natten i sin säng, i sitt rum. Men samtidigt kan jag inte släppa tanken på det som är så självklart; man vill ju sova brevid dem man älskar och känner sej trygg med - annars skulle väl inte dubbelsängen vara uppfunnen.

Äntligen känner jag att jag kan sitta ner och bara andas och ta de lugnt ett par minuter.

Började morgonen med att vara på UGAträff på arbetsförmedlingen - ska dit igen på torsdag och ytterligare två gånger nästa vecka. Känns egentligen en smula meningslöst att gå på sånna här så kallade peppningsträffar med andra ungdomar då jag inte lär jobba något innan bebisen kommer. Men man kanske lär sej något som kan vara bra att kunna till senare, för jag antar att jag kommer att söka jobb - även om det inte lär bli under detta år. Träffen tog i alla fall hela förmiddagen.

Hemma igen hittade jag min mormor & morfar på besök. Johan hade åkt till jobbet så det var tur att m&m var i krokarna så de snabbt kunde rycka ut som barnvakt då jag inte skulle hunnit hem innan Johan skulle iväg till jobbet. Efter m&m åkt passade jag och Anton på att starta ett rejält bullbak! Ja, jag vet att det inte var så länge sen sist vi bakade bullar men denna gång bakade vi åt min mormor som tack för att hon ställer upp som barnvakt både idag och imorgon då jag ska klippa mej(!!) Nu måste jag bara försöka hitta en barnvakt tills på torsdag mellan 9-12 då jag ska på en till träff på AF.

Samtidigt som bullbak pågick stortvättade vi i tvättstugan. Vi passade på att (förrutom tvätta alla smutskläder) tvätta upp barnvagnen, babyskyddet, täcket, kudden och spjälskyddet till spjälsängen. Så nu står det klart ifall det blir en bebis någongång inom en snar framtid. Nu fattas bara att tvätta upp bebiskläderna - men det kan vänta, känns som att det är en evighets evighet innan bebisen får för sej att kika ut.

Under tiden skulle jag även försöka laga en middag. Jag och laga mat är absolut ingen hitt! I vanliga fall brukar jag se till att det finns rester (som såklart Johan tillrett) i frysen som bara är att värma i micron när Johan jobbar - men utan micro (ja, vi är fortfarande utan) så blir jag helt handikappad i köket och kan omöjligt värma något mat. Därför blev det havregrynsgröt som serverades till middag idag. Det är ändå en rätt okej måltid - passar bra till måndagar.

Nu är jag helt slut! Anton sover och tur är väl det för jag har inte så mycket ork(=tålamod) över att göra något annat än att bara sitta ner och vara tråkig. Jag ska nog gå och sätta mej i rummet och vika tvätten så det är gjort. Johan kommer hem om en halvtimme vilket känns skönt - har knappt hunnit träffat honom idag.

/Johanna