Nu är det den tid på året då julstädningen är i full gång. Även jag följer med strömmen och tar ner mina gamla gardiner för att breda plats för julgardinerna.
Jag hade precis tagit ner de gamla gardinerna, torkat fönsterbrädat och tvättat undan fläckarna av barnhänder från fönsterrutorna då jag ber min älskade Johan att ta fram julgardinerna medans jag tar fram strykbrädet och stoppar in kontakten till strykjärnet i väggen.
Johan överäcker julgardinerna som legat så snyggt ihopvikta i snart ett år uppe på sin hylla. Jag vecklar ut dem och får till min förskräckelse se att de är förstörda!! Trasiga!! det är uppremsat nerifrån och upp. Jag frågar min kära sambo om han har någon aning om hur det kunde komma sig, till svar får jag "Justja!! De gick sönder i tvättmaskinen förra året."
Hmmm... hur ska man då reagera?? Bestämde mej för att slita med min febriga karl ner på stan för att köpa nya julgardiner.
Gick på Hemtex och hittade egentligen inget som föll mej i smaken. Ville ha något som gick i färgerna vitt & svart (matchar färgerna i köket) sedan hade det varit bra om gardinerna hade något inslag av någon annan färg; gärna rött som i mina ögon är en mycket traditionell julig färg.

Till slut hittade jag ett par SVARTA FILTGARDINER!
Funderade länge på om man kunde ha svarta julgardiner som dessutom var i filt. Jag köpte dem.

Väl hemma hängdes de upp och det blev inte så tokigt. Morgonen därefter kom min kära mormor på besök som beundrade filtgardinerna och påstod att det där hade varit modernt någon gång på 1900-talet för hon hade haft ett par röda filtgardiner som nu låg nerpackade i en låda.

Det där var min historia om mina julgardiner för i år. Så här fint blev det.

Varför?
Det är den enda frågan jag kan ställa.
Vi har inte umgåtts mycket och vi känner inte varann så bra,
men vi är i alla fall grannar.
Sist jag träffade de så var vi på föreläsning, är så glad att vi gick,
nu är jag så himla rädd att jag aldrig mer får se dej.

Tänk att man kan ha så här starka känslor för någon som man inte umgåtts med så ofta,
men livet är skört och jag ger inte upp hoppet om att du kommer att bli bra!

Du har den bästa vård du kan få och jag ber verkligen för att du ska vakna upp och må bra och vara den gamla vanliga Sofi som vi minns dej...

Var stark. Hoppet är det enda vi har kvar nu.

Grattis till min lillebror Rasmus som blir tonåring idag!

I fredags när jag som planerat skulle hämta mina föräldrar från en fest i Ursviken och köra dem hem till Kåge vid 1-tiden på natten så får jag se någonting på vägen alldeles utanför kansliet i Kåge. Det är något som kryper på vägen; jag kan inte riktigt se vad det är och jag frågar min mamma om hon kan se något.
Hon ber mej tända helljuset och jag gör som hon säger.
Vad får vi då se?? En kille mellan 9-13 år har krypit upp från vägkanten och sitter nu mitt på mitt körfält i skräddarställning och väntar på att bli överkörd.
Jag saktar ner till krypfart och närmar mej killen som fort kryper tillbaka ner i diket.
Jag kör hem mina föräldrar och på väg tillbaka måste jag passera samma ställe; nu kör jag i snigelfart ifall någon skulle hoppa upp på vägen. Det står något på vägen kan jag se från långt håll; jag kör närmre och får se att det nu står en grön soptunna på vägen.
Den unga kille gav mej en tankeställare att vara extra uppmärksam vid bilkörning och jag får rysningar i kroppen bara av att tänka tanken på vad som skulle hänt om jag inte sett honom.
Var det verkligen värt att offra sitt eget liv???

Åter till någonting roligare! Mamma och Pappa fick en lägenhet och en stuga i Tärnaby vecka 10!! Det betyder att jag, Johan & Anton också kan åka till Tärna!! min syster Jenny med familj ska också med så vi får trängas i stugan. Det ska bli så himla skoj! Längtar.