Idag har jag utvecklat en fobi hos min dotter.
Bra jobbat mamma Johanna, bra jobbat! (eller så inte)

Det hela började med att lillgumman vaknade pigg och alert vid 7-tiden.
Vi tassade till rummet där jag la omkull mej själv på soffan och småblundade till nyhetsmorgon. Efter en stund ser jag med suddig blick att Anna håller något sprattlande i sin lilla hand. Av hennes blick att dömma såg hon mäkta stolt ut tills jag inser vad det är. ETT LÅNGBENEKRANK! (harkrank, farfarsmygga etc)

Pedagogiskt riktigt hade varit att jag lugnt och sansat öppnat upp hennes lilla hand och släppt de livrädda flygfäet fri och samtidigt sansat i lugn ton talat om för min dotter att man ska vara snäll med djur.

Istället grips jag av lätt panik då jag är mindre förtjust i allt som har med kryp och flygfän att göra. Jag börjar lite lätt hysterisk att skrik "ANNA! SLÄPP!" Precis som till en hund som ska lyda ett kommando. Anna förstår mej inte och blir istället livrädd för mitt skrik och börjar gråta hysteriskt vilket resulterar till att hon bara knäpper sin lilla hand hårdare. Hon blir så rädd att hon sträcker upp sina små armar mot mej för att jag ska plocka upp henne och skydda henne mot världens alla onda ting.

Som tur var så när hon gör detta moment så sträcker hon ut alla fingrar för att nå så högt hon bara kan och långbenekranket såg genast sin chans och flög sej fri så gott han kunde med avsaknad av ett ben eller två.


Sådärja. Nu har hon fått men för livet.
Jag måste seriöst gå i terapi eller något liknande
för vem vill föra över fobier till sina barn??
Puckade jag.