Jag säger som Gert Fylkling skulle ha sagt: ÄNTLIGEN! sover mina barn. Inte för att jag lagt dem särskilt sent men det har gått varma ända sedan Johan åkte iväg till jobbet i eftermiddag. Jag har varit akut kissnödig i närmare tre timmar men det går ju inte ens få tid över till toabesök!! Anton klagar på maten och äter bara mackor, Anna klämmer fingarna i kökslådorna, Anton behöver hjälp på toan, Anna drar i kontakter, Anton skriker (för att Anna gör det), Anna vill bada (för att Anton gör det), Anna vill inte äta den mat som erbjuds, Anton går på repeat och ropar "MAAAMMAA" non stop, Anna ramlar när hon försöker ställa sej upp. Barnskrik till höger och vänster och jag springer som en pingpongboll däremellan. KAOS.

Värst av allt är att jag kan ha pajjat vattenkokaren. Jag blev så frustrerad av allt barnsrkik så jag beslutade mej för att göra välling och lägga i säng Anna. Jag fyllde vattenkokaren med vatten - men sen hällde jag bort det för att jag tänkte värma vällingen i micron istället. Jag ställer alltså tillbaka en tom vattenkokare och trycker på startknappen utan att jag är medveten om det tills jag hör ett läskigt fräsande ljud gömt av oväsendet från mina barn. Dessutom börjar det lukta elektronikrök och det börjar osa upp ur hällpipen på vattenkokaren. Jag tar vattenkokaren och springer snabbt ut och ställer den utanför dörren.

När barnen lagt sej gick jag för att se till min kära vattenkokare och när jag öppnar locket får jag se en liten spricka i botten av självaste uppvärmingsplattan. Jag har inte testat om den ännu fungerar, tänker låta Johan få bedömma skicket på den innan. Annars är det bara för mej att punga upp 500 spänn för en ny.

Jag längtar efter min Johan. Han kommer hem om bara en timme och då ska jag passa på att ta en lång dusch (längre än tre minuter) innan vi kryper upp i soffan framför nån billig komedi som vi har planerat att se. Jag tror jag redan nu ska gå och borsta mina gaddar så kan jag passa på att somna till filmen - för jag är helt slut!!!

---

Måste bara berätta...
Anton har idag lagt ett 54bitars pussel!! (eller 53 om man ska vara noga, den 54:e biten låg i hans rum upptäckte vi sen.) Jag är så otroligt stolt! Man glömmer nästan bort Antons utveckling då det händer så mycket runtomkring Anna. Men nu är det bevisat att min lillprins kan lägga stora pussel, dessutom var det tre identiska hundar och tokmycket gräs i samma nyans så det var inget lätt pussel. Jag är så stolt! Tänk att han blir exakt tre och ett halvt år nästa torsdag, min favoritlillkille.