På eftermiddagen åkte vi (Johan, Anton och jag) till min mormor och morfar. Där fick vi middag vilket såklart alltid är lika uppskattat! Den största anledningen till att vi åkte dit var för att vi behövde Antonpassning medan jag och Johan kunde gå på en föreläsning om förlossning, amning och smärthantering. Vi var på den här föreläsningen för tre år sedan men kände att vi kanske skulle behöva oss en lite uppdatering. Egentligen kunde jag allt redan men det kändes bra att få informationen av en mänsklig varelse som faktiskt varit med på ett flertal förlossningar än att lita på det jag läst i mina faktaböcker här hemma. Johan suckade redan innan föreläsningen börjat. Han var inte alls peppad på att sitta i två timmar och lyssna på något som han redan kunde. Det irriterade mej en aning att han kändes så självsäker på allt men jag måste erkänna att det blev rätt trist i längden att sitta där så vi smög ifrån när det var en halvtimme kvar.
Nu är det 78 dagar kvar till beräknad förlossning och på något vis vill man vara förberedd och veta allt om allt innan det är dags. Trots att jag redan varit med om den här proceduren en gång tidigare så kan man ju inte alltid vara säker på att andra gången kommer bli precis som första. Det som skrämde mej mest under föreläsningen var nog när det pratades om själva förlossningen som innebär en massa nålstick! Jag föder mer än gärna helt utan smärtlindring bara jag slipper alla kanyler och nålar som ska stickas hit och dit i mitt skinn. Dock vet jag att det lär bli minst en kanyl på ena handen och sen får vi be till högre makter att jag inte spricker. Sist totalvägrade jag när komentaren "Jaha, då ska vi se hur sprucken du är och hur mycket som behöver sys ihop" Den stackars människan fick se men inte röra. "Lyckligtvis" sprack jag bara en centimeter så jag behövde inte lappas ihop.
Ursäkta mej för den detaljrika informationen men jag antar att det här är mitt sätt att bearbeta det jag varit med om och kommer att uppleva ytterligare en gång. Helt ärligt börjar jag nog bli lite nojjig inför förlossningen men då är det tur att man har världens lugnaste karl (som på riktigt kan allt!) vid sin sida som kommer att hålla mej lugn - eller försöka i alla fall.
Natti natt
