Gårdagens visning resulterade till att jag blev helt totalt SÅLD! Det var kärlek. De breda gamla trägolven, de över 100 år gamla spegeldörrarna som ledde in till varje rum, köket som man kunde anlägga en dansbana i, den otroligt vackra kakelugnen. Huset hade en själ som inte går beskriva. Jag såg verkligen hur jag skulle bo där tillsammans med min familj. Hur ungarna bara kunde öppna dörren och gå ut och leka utan att jag skulle behöva oroa mej för bilar och tomten var helt perfekt med en hel del förråd och bland annat en jordkällare och en bagarstuga.
Fast visningen började inte bra. Vi var där klockan 16 - precis den tiden vi avtalat med mäklaren. Klockan blev 16:20 och ingen mäklare dök upp. Jag och Johan beslöt oss att vänta till 16:30 innan vi kunde åka därifrån. Ungarna ville inte sitta i bilen så de tröttnade rätt fort och började gnälla. Johan gick ut och försökte hitta numret till mäklaren och precis när vi var på väg att ge upp så ser vi en bil komma. Det var mäklaren som tydigen kört vilse (ja, nu vet ni hur långt ut i boschen detta hus ligger). Tydligen var den ordinarie mäklaren i Thailand så vi fick en stand-in mäklare som aldrig sett huset förr och han blev också imponerad av huset och jag vet ännu inte om hans komentar "Det känns som att man flyttas hundra år tillbaka i tiden när man kliver in här" är en bra eller dålig komentar - men jag tyckte det kändes bra.
På väg från huset i bilen försökte jag hålla en neutral min för att jag ville veta vad Johan tyckte om huset och det första han säger är "Det blir då inte det här huset" Det var som ett (och jag överdriver inte) knivhugg i mitt hjärta. Jag hade blivit matriellt kär i ett hus vilket inneburit att jag sett förbi alla fel som fanns på huset. Tydligen var det väldigt golvkallt och jag erkänner att när jag tänker efter så var det väl så. Jag försökte rädda situationen med att påpeka vilka underbara trasmattor man kan lägga ut - men Johan gick inte på det. Sen var det elen som var för gamal och konsitga sladdar som hängde överallt - denna situation räddade jag med att en del av elen var faktiskt utbytt och att jag inte alls såg några sladdar (jag måste blivit helt blind av kärlek). På övervåningen var det ett vindsutrymme som varken var säger man fodrat? och det blåste rätt igenom - denna situation försökte jag övertala Johan att om vi får huset för rätt många tusen kronor billigare så kan vi hyra in några snickrare som kan komma och bygga och dessutom få tillbaka 50% av jobbet genom rotavdrag.
Näe, Johan gick inte på mina ideér. Varför ska han jämnt vara så himla klok och förståndig?! Visst är det dumt att köpa ett hus med så mycket jobb. Men jag kan inte rå för att jag föll för huset. De hade som sagt en själ.
