Igår när det äntligen blivit en smula lugnt (Anna sov och Anton såg på Nalle Puh) fick jag en gnutta tid för mej själv passade jag på att öppna en lyxig mörk 70% chokladkaka. Efter två bitar kom jag på mej själv med att ha infört godisuppehåll under maj månad så jag la ifrån mej kakan på bordet och slog mej själv på fingrarna.

Ett par timmar senare när lugnet och stillheten var som bortblåst fick jag en konstig känsla. Anton hade varit tyst på tok för länge. Gissa var jag hittar honom? Självklart hade han hittat min dyra choklad och satt och smasskade för glatta livet. När han märkte att han blivit upptäckt tittade han på mej med sina stora blå ögon och den chokladigaste mun jag någonsin skådat och säger med allvarlig röst "Nu sparar vi resten". Jag håller med honom att det var en bra idé och när jag kikar ner i asken där chokladen legat finns ynka en liten bit kvar.

Jag får se det positivt - han hjälper mej bara att hålla mitt godislöfte.