Här kommer som lovat Annas födelseberättelse. Jag vill varna känsliga läsare - ifall något av detta innehåll inte skulle te sej som något helt naturligt.

Den här berättelsen börjar redan under långfredagen den 10 April 2009. Vi befann oss i Högheden för att spendera påskhelgen hemma hos Johans föräldrar. Under kvällen upptäckte jag att lite av slemproppen lossnat. Jag minns mycket väl att Anton var född redan 24 timmar efter slemproppens avgång. Denna gång var det dock inte lika mycket slem som sist och några förvärkar hade jag inte, dessutom var det tretton dagar kvar till beräknat förlossningsdatum.

Lördagen den 11 April 2009

Ännu mer slempropp hade avgått och vid lunchtid började jag även känna en molande smärta i magen, jag kände igen den som värkar. De kom rätt oregelbundet men jag försökte ändå klocka dem. Mellan 20-30 minuters mellanrum och de höll i sej max fyra sekunder så smärtan gick ta sej igenom utan att någon annan märkte något särskilt med mej. Samma kväll serverades påskbord hos Johans mormor och morfar. Det var rätt många släktingar där och visst fick jag frågan om när det var dags att föda men jag skämtade bort deras frågor med att det minst var 14 dagar kvar. Fast jag visste att det var så mycket närmre än så. Ännu hade jag inte sagt något till Johan om vad som var på gång. Jag hade inte hittat något bra tillfälle att säga det till honom trots några försök så fick vi ingen ensam stund tillsammans. Efter påskbordet när vi åter var hemma hos Johans föräldrar så berättade jag för honom. Värkarna kom nu med 20 minuters regelbundna mellanrum. Jag började bli nervös. Skulle vi stanna hela natten och riskera att föda i en snöhög efter vägen eller vore det bästa om vi åkte de tio milen till Skellefteå redan ikväll. Jag började smida flyktplaner i mitt huvud. Jag ville inte hålla någon sömnlös genom att berätta vad som var på väg att ske. Jag trodde aldrig kvällen skulle övergå till natt och vid ettiden på natten hade alla i huset kommit i säng. Jag tror det var först nu som Johan förstod att det var på riktigt, vi skulle föda barn inom en snar framtid. Johan började klocka de oregelbundna värkarna som kom med ett mellanrum på 12-16 minuter. Vi bestämde oss för att åka redan under natten. Jag började packa ihop våra väskor under tiden som Johan gick för att meddela att vi skulle åka. Anton fick stanna kvar hos dem.

Söndagen den 12 April 2009

Vid tretiden på morgonen var vi hemma i Skellefteå. Jag började packa BB-väskan och kom i samma stund på att jag inte tvättat upp ett endaste litet babyplagg. Det fanns inget annat att göra än att klippa bort prismärkningen från kläderna och packa ner dem som det var. Johan hade gått och lagt sej och dessutom lyckats somna. Jag var på riktigt lite avundsjuk. Vid femtiden kom värkarna var sjunde minut och nu föreslog Johan, som inte längre kunde sova pga. mina lättare skrikattacker när en värk kom, att vi skulle åka. Klockan 05:20 blir vi inskrivna på förlossningen. Jag kände mej lugn över att vi kommit in i tid. Jag som oroat mej över att tvingas föda hemma på hallmattan. Jag fick i vanlig ordning göra en undersökning som började med att de ville sätta CTG på mej. Oturligt nog var värkarna oregelbundna så det var svårt att beräkna hur lång tid det skulle ta. Därefter var det dags för den vaginala undersökningen som avslöjade att jag var öppen 6 cm (av 10). Vi fick stanna kvar och jag började bekanta mej med omgivningen i förlossningsrummet. Jag hittade en radio och ställde genast in Rix Fm. Timmarna gick och jag andades igenom värkarna medan Johan låg och vilade i en gungstol i rummet. Vid sjutiden fick jag tillgång till lustgas/syrgas. Jag andades för glatta livet. Så onykter som jag kände mej då har jag aldrig tidigare varit och det är jag tacksam över då jag ibland andades så häftig att jag hamnade i något komaliknande tillstånd då jag låg helt orörlig, nästintill förlamad och såg världen ur ett tredje perspektiv. Johan som stod bredvid gjorde sitt bästa för att hejda mitt missbruk. Efter ytterligare en timme är vi inte ensamma i rummet längre. Nu har morgonpersonalen tågat in med barnmorskan Kerstin längst fram. Kerstin bestämmer sej för att sticka hål på vattnet och efter en stunds tvekande ger jag mitt medgivande. Klockan åtta forsar vattnet och de riktiga krystvärkarna kommer med detsamma. Även denna gång ber jag om att få föda i gynläge. Jag får återblickar från Antons förlossning och rent instinktivt trycker jag på när krystvärken kommer. I vänstra handen håller jag masken med lustgas/syrgas och i den högra kramar jag Johans hand så hårt jag bara kan när värkarna kommer. Det dröjer inte länge förrän Kerstin tar ifrån mej min högst älskade smärtlindring då värkarna blir för korta och glesa och jag måste ta i allt vad jag kan när nästa värk kommer. Jag tittar på Johan och skriker "Inte fler än två barn, kom ihåg det!!" därefter vänder jag blicken mot barnmorskan och ber om dödshjälp. Plötsligt bränner det till något så kopiöst mellan benen. Jag känner igen smärtan, nu är huvudet ute. Kerstin berättar att bebisen har massvis med mörkt lockigt hår. Jag samlar kraft och skriker till Johan att jag älskar honom. Mest för att jag tänkte att det skulle bli ena riktigt fina sista ord innan jag nu på riktigt skulle dö och såklart för att jag älskar honom också. Sekunderna därefter hör jag bebisskrik och Kerstin håller upp vår bebis framför oss innan hon läggs mot mitt bröst. Jag tittar på Johan och ser glädjetårar rinna från hans ögon. Det kommer tårar från mej också när jag tittar på våran nyfödda dotter och viskar "hej lilla vän".