Åh jag känner mej så stoooooor. Jag inte bara känner mej stor, jag ÄR stor!

Johan försöker trösta mej med att det inte är så länge kvar nu och jag vill verkligen försöka njuta av den här sista tiden som gravid, vem vet - det här är kanske min sista graviditet för all framtid. Två barn är rätt lagom eller tre men i så fall får det bli en sladdis om si så där tio år typ...

Inatt trodde jag nästan att det var dags för bebisen att komma ut. Jag hade sammandragningar och kunde inte ens vända mej om i sängen. Tänkte för ett tag väcka Johan så han kunde knuffa ut mej ur sängen så att jag kunde ta mej en bensträckare men jag lyckades rulla ned på golvet alldeles själv efter några tappra vändningsförsök. Det blev de numer rutinmässiga nattliga toabesöket och två glas vatten innan jag åter gick och la mej och sammandragningarna var borta.

När väckaren ringde klockan 7 ville jag inte alls stiga upp. Jag kände mej som en död fisk! Förstod inte alls hur jag skulle kunna tvinga upp mej själv för att gå med Anton till förskolan sedan hem - städa - sedan gå och hämta prinsen igen. Men tanken på hur bra en morgonpromenad skulle vara för en gravidtjockis som mej gjorde att jag ändå klev upp. Mina ben kan lika gärna tas för lyktstolpar och mina egna fötter har jag inte sett på en evighet. Nu är det inte roligt att vara gravid längre fast en positiv upptäckt har jag gjort! Min mage står inte lika högt upp längre - den har sjunkit ned så nu kan jag nästan andas normalt då bebisen inte längre trycker lika hårt på lungorna! Nu ser jag mer ut som en alkolist med ölmage och de flesta av mina tröjjor har blivit för tok för korta så nu glipar det mellan tröjjan och byxorna, inte så läckert. Bäst att hålla sej inomhus - gömd under sängen (eller kanske inte sängen för där rymms jag inte) - tills bebisen kommer ut så man slipper skrämma livet ur folk. Nu vill jag bara att bebisen ska komma ut!!!