Klockan var strax efter midnatt.
Jag hade precis lagt ifrån mej boken Gömda av Liza Marklund när Anna vaknade till från sin djupa sömn. Johan sov tungt, kanske snarkade han lite också. Jag tog upp Anna från hennes vagn där hon legat och sovit fram tills nu. Hon var hungrig. Jag la mej till rätta i sängen och ammade henne. Jag var fortfarande lite uppskrämd av boken jag nyss läst; för er som inte vet vad den handlar om så är det en verklighetsbaserad historia om en kvinna, hennes två barn och hennes nya man som blir förföljda av hennes förre detta pojkvän (som hon även har ett barn med). Han mordhotar och misshandlar henne. Det är en bok som man verkligen inte kan undgå att bli berörd av. Plötsligt hör jag en man skrika nedanför lägenheten. Han låter våldsam och påverkad av något berusningsmedel.

Jag får kalla kårar längs min ryggrad och accessoerar (felstavat?) direkt till den för detta pojkvännen i boken. Mannen nedanför lägenheten slår mot grannens fönsterruta medan han fortsätter skirka högljudd "Jag bor här!!" "Släpp in mej för f*n!!" Jag väcker Johan som sätter sej upp som en raket i sängen. Han rusar ut på balkongen för att se vad som försegår och just i de ögonblicket krossar mannen grannens fönsteruta.

En annan granne kommer ut ur sin lägenhet och ber mannen dämpa sej lite. Mannen ropar till grannen "Jag bor här!!". Grannen svarar nej, det gör du inte!. Mannen vill inte låta grannen ha rätt och svarar som ett barn skulle gjort "Jag bor visst här!!" "ÖPPNA!!!!"

"Vart bor du någonstanns?" frågar grannen. Mannen förtäljer sin adress och grannen pekar mot huset lite längre bort, "där borta bor du" svarar grannen lugnt. Mannen rusar åt de håll grannen pekat och därefter syns han inte mer.


Johan kommer inte från balkongen. Vi tittar på varandra. Anna har somnat mot mitt bröst. Ska vi ringa polisen? säger jag till Johan, men det hinner vi inte. I samma sekund glider en civil polisbil in på gräsmattan bakom vårt hus. Johan skyndar att klä på sej och går ut, han var ju trots allt vittne till händelsen. Jag ligger kvar med Anna i sängen och hör hur en grupp människor samlas utanför. Jag drar morgonrocken om mej och går ut på balkongen för att med min nyfikenhet se hur det går. Efter en stund blir det kyligt och jag går in. Johan och våran granne går till adressen som mannen sa att han bodde på, men där fanns han inte.

Efter en stund kommer Johan in och lägger sej i sängen. Vi pratade en stund om händelsen och kom fram till att även om det är jobbigt att dra vagnen och tunga matkassar upp för trappen så är det ändå skönt att veta att ingen (förhoppningsvis) dåre orkar klättra upp för balkongen för att slå in fönstret där.