Som lovat kommer här Antons födelseberättelse. Så snart jag filat klart på Annas födelseberättelse så kommer även den att kunna läsas här. Den här berättelsen publicerades i tidningen Unga föräldrar, nummer 3 år 2006. Jag var 18 år och nästintill 6 månader gamal när Anton kom till världen. Här kommer den nakna sanningen. Jag vill varna extremt känsliga läsare.

---

Den 27 Juli 2006, en mycket varm och solig som­mardag fann jag en massa blodblan­dat slem i mina trosor. En liten oro växte i mig och jag slog upp det i en av många graviditetsböcker jag samlat på mig under de senaste nio månaderna. Där kunde jag känna igen mig i att det som kommit ut ur mig var den så kallade slemproppen och det var ett tecken på att förlossningen närmade sig. Dock stod det även att läsa att det kunde dröja upp till en vecka innan förlossningen satte igång på riktigt. Jag tyckte det var ett rätt värdelöst svar men ända lugnande, det var slemproppen och inget farligt.

Samma kväll vid niotiden startade värkarna som jag helt klart bara trodde var förvärkar. Jag hade aldrig haft förvärkar eller vär­kar förut så vad skulle man tro? Det blev ingen sömn på hela natten. Jag låg i sängen, vred och vände mig, hittade ingen bekväm sovställning och värkarna kom med tio minuters mellanrum. Jag hann just och pass somna innan en ny värk kom. Jag har svårt att minnas exakta tidpunkter men jag klev upp och tog mig ett bad medan Johan fortfarande sov djupt. Vid fyratiden på morgonen vaknade Johan och frågade hur jag mådde och jag svarade att om det var så här jag kände klockan sex så skulle han inte få åka till jobbet. Tiden gick och jag lät inte Johan åka till jobbet den dagen. Värkarna kom med cirka åtta minuters ojämna mellanrum. Jag och Johan låg i soffan och såg film. Någon vidare koncentration på filmen blev det inte när jag hela tiden oroades för att vattnet skulle gå i den nya soffan som inhandlades kväl­len innan. (Som tur var gick inte vattnet).

Efter filmen tog jag ett bad som varade i ynka fem minuter. Det varma vattnet gjorde mig svimfärdig. Jag klev upp och värkarna blev tätare och tätare. Min tidsuppfattning försvann helt och Johan klockade värkarna. Fem minuters mellanrum och nu kunde jag inte längre stå upp när värken kom. Johan frågade om han skulle ringa förlossningen. Jag tvekade en stund. Mellan värkarna gjorde det inte alls ont men jag gav med mig och han ringde. Medan Johan packade BB-väskan började jag ta på mig ytterskorna. Johan hann även med att knyta mina skor när jag själv på grund utav min stora mage inte kunde nå ner.

På väg i bilen kom en värk som fick ögonen att tåras. Det var jobbigt att sitta ner och se på rödljusen som aldrig ville slå om. Inne på förlossningsavdelningen (kl 14:11) möttes vi av en barnmorska som skulle sätta ctg på magen. Det skulle ta ca tjugo minuter men under den första minuten kom en krystvärk som gjor­de att jag släppte på allt. Tårarna rann och jag ville bara att det skulle vara över. Jag fick ha ctg:n max tre minuter innan barnmorskan slet av mig skorna och drog av mig mina byxor. Jag la mig ner på en säng och hon kände att jag var helt öppen. Hon tittade på mig och sa att vi skulle direkt till förlossningsrummet. Barnmor­skan (som förövrigt hette Eivor) sprang ut i korridoren. Jag hör hur hon ropar efter fler människor som kan hjälpa till. Nu stod det fem stycken med vita kläder i rummet vilket gjorde mig väldigt rädd och nervös. Inte trodde jag det var så har det skulle kännas. Jag hör ur min dimma av oro att hon frågar om det finns någon ledig förlossningssal och de kör mig lig­gandes i sängen helt naken med endast en tunn filt att skyla kroppen med direkt till förlossningsrummet. Väl framme uppmanades jag att krysta. Jag krystade men allt kändes fel. Jag bad om att få byta ställning. Upp i en gynekologstol blev det och om jag fått valet mellan att leva eller dö i de ögonblicket så var inte det andra alternativet ett svårt val. Innerst inne önskade jag att få bli nedsövd och förlösas med kejsarsnitt men jag antog att det var försent nu. Jag gjorde ett försök med att få lite smärtlindring och ett fåtal djupa andetag lustgas är allt sen är det slut med njut­ningen. Anledningen till att jag inte fick mer än ett par andetag av lustgasen var att värkarna var för korta och glesa vilket bidrog till att jag inte koncentrerade mig till fullo när det väl var dags att krysta. Jag känner mig trött över att inte sovit på närmare trettio timmar och det här med att inte kunna få bestämma själv över hur man vill ha det och bara lita till 100% på sin egen kropp är något jag inte alls var van vid.

Klockan 15:23 läggs en kladdig liten varelse upp på min mage. Johan som stått bredvid mig och varit ett underbart stöd under hela förlossningen trots bitmärken i handen och mina sura miner ser leende på mig och frågar om jag vill veta vad det blev. Visst ville jag veta fast när jag väl låg där med vår nyfödde på min mage kände jag inget behov av att veta - huvudsaken att han mådde bra.

-Det blev en liten Anton säger han och jag tittar på den lilla blå smurfen som föddes med navelsträngen ett löst varv runt halsen, min och Johans son. Hela min kropp ska­kade och jag var tröttare än någonsin men samtidigt hade jag aldrig känt mig så full av energi förut. Jag hade inte ont någonstans fast en så stor liten människa kommit ut ur mig. Det var helt klart den häftigaste upplevelsen jag någonsin varit med om.

Jag flyttas över till en säng och kan därifrån se hur Johan badar vår bebis. Han får på honom kläder som vi köpt tillsammans redan i graviditetsvecka 19 och en blöja som måste varit det minsta jag sett. Världens fi­naste underverk och pojkarna i mitt liv.