Nu är Antons kalasfirande över för iår! (bortsett från att min syster m. familj ännu inte hunnit med att uppvakta, men det är inget brådskande).
Det blev en himla trevlig afton och Anton fick så mycket uppmärksamhet att jag nästan är lite orolig över hur det kommer att bli till veckan då det åter är dags att gå tillbaka till förskolan med rutiner och allt vad det innebär.
Anton riktar ett varmt tack till alla barnen på kalaset! Gudmor Erika, Emelie, Ida, Malin & Magnus.

Nu börjar klockan sakta närma sig 01:00, natten mot söndag. Det börjar bli riktigt mörkt ute.. själv så sitter jag "ensam" hemma (Anton sover och Johan är ute och "gör stan osäker" med Magnus). Jag undrar varför man inte bara kan gå och lägga sig och sova gott hela natten och vakna utvilad med en pigg Johan bredvid sig, istället sitter jag här och lyssnar efter vartenda litet ljud man kan lyssna efter; ljudet av diskmaskinen, surret från tangentbordet och datorn, Antons djupa andetag och bilarna som kör ute på A-torpsleden. Det är som att jag bara väntar på att något riktigt läskigt ska hända och när jag bara tänker på den tanken så börjar jag sakta måla upp bilder på vad det värsta skulle kunna vara.. helt sjukt egentligen. Bara att inse; man är nog lite mörkrädd trotts allt.

Sov gott till er alla som kan; själv lär jag sitta här tills Johan kommer hem, inte förrän då vet jag att jag kan sova tryggt och lugnt i hans famn. Natti natt.