Varför?
Det är den enda frågan jag kan ställa.
Vi har inte umgåtts mycket och vi känner inte varann så bra,
men vi är i alla fall grannar.
Sist jag träffade de så var vi på föreläsning, är så glad att vi gick,
nu är jag så himla rädd att jag aldrig mer får se dej.

Tänk att man kan ha så här starka känslor för någon som man inte umgåtts med så ofta,
men livet är skört och jag ger inte upp hoppet om att du kommer att bli bra!

Du har den bästa vård du kan få och jag ber verkligen för att du ska vakna upp och må bra och vara den gamla vanliga Sofi som vi minns dej...

Var stark. Hoppet är det enda vi har kvar nu.