Gårdagen blev låååångt ifrån vad vi hade planerat.

Planerna var så att Anton och Anna skulle sova hos deras farmor och farfar. Första gången Annagumman sover borta (bortsett från en halv natt i somras då jag och Johan var på min systers 30 års fest). Så långt överensstämde våra planer med verkligheten.

Jag och min älskade sambo skulle umgås med Sandra och Gustav denna kväll och först spela en runda bowling för att därefter förtära en god resturangmiddag. Planerna gick i kras då de visade sej att Johan fortfrande är sjuk. För att ändå rädda kvällen beslutade vi oss för att gå och köpa lite snask och därefter se film. Och visst kändes det märkligt - vi har inte varit tillsammans utan barnen på över sex månader(!) Det kändes konstigt att gå utanför ytterdörren, låsa, och konstatera att man har mobil, nycklar och plånbok på sej. Bara dessa tre ting kändes oerhört naket. Vem bar skötväskan?? Vem höll Annas babyskydd?? Vart var Anton?? Att bara lämna lägenheten på mindre än en minut utan att behöva köa i hallen för att leta reda på sina skor och hjälpa till med påklädnad av barnen kändes jättekonstigt. Det kändes precis som om jag lämnat lägenheten full med brinnande ljus och glömt blåsa ut dem när jag tog stegen ner för trappen och ut mot parkeringen.

Vissa skulle kalla detta semester från barnen. Jag kände mej rent ut sagt arbetslös!!

Hemma igen kröp vi upp i soffan och såg filmen The proposal med bla Sandra Bullock. En romantisk komedi som var betydligt bättre än jag förutspått. Jag brukar alltid förutspå hur romantiska komedier ska sluta genom att bara se de första fem-tio minuterna men denna var lite klurigare. Den rekomenderas!

När filmen var slut så var klockan strax efter 23. Tärda föräldrar som vi är så stupade vi säng för att få sova en hel ostörd natt i sträck. Johan somnade på två röda. Jag låg och läste senaste numret av MAMA tills klockan närmade sej halv ett. Då kunde jag inte hålla mej vaken längre och la ifrån mej tidningen för att puffa till mina kuddar och somna direkt. Men när jag vände mej om i sängen mot min Johan och såg hur fruktansvärt blöt i svett han var kunde jag inte somna. Lakanet på hans sida av sängen var sjöblött och hela Johan var likblek. Jag hämtade tempen som visade 35.8(!!) Han var iskall. Jag brukar alltid puffa på Johan när han ligger på rygg och snarkar - men inte denna natt. Inatt var det ett krav för honom att ligga på rygg och snarka så högt han kunde så jag skulle höra livstecken. Jag var på riktigt rätt orolig. Nu har Johan varit sjuk i snart en veckas tid. Jag tycker så synd om honom. Älskling, lova att bli frisk nu <3








Snart ska jag åka en sväng till Solbacken innan vi åker till våra små trollungar i Högheden. Det är tydligen snö där och jag äger fortfarande ingen vinterjacka. Ska se om jag hittar något vettigt på Intersport. Jag har bestämt mej för att den vinterjacka jag köper nu ska klara många vintrar framöver - och frusen som jag är letar jag något rejält. Jag hoppas jag hittar något jag gillar. Det bli nog något i den här stilen skulle jag tro. Fast mest troligt i svart.

Vi hörs efter helgen.
Ha de gott!