2 veckor kvar!
Nu kan lill*n komma vilken dag som helst utan att det skulle vara något märkligt med det. En graviditet varar som sagt i 40 veckor men en marginal på två veckor hit eller dit. Men jag tror inte h*n kommer före den 23 april då det är beräknat fast man ska aldrig säga aldrig.
Den här graviditeten har verkligen gått så mycket fortare än när vi väntade Anton. Då kollade man flera gånger varje dag i almanackan och insåg att man fortfarande bara var i vecka 7. Nu bli man lika förvånad varje gång man ser efter och inser att det redan gått ytterligare en vecka. En morgon kanske man vaknar upp och inser att man själv är 40+ och att barnen flyttat hemifrån. För även om det känns som att det bara är Anton och bebisen i magen som växer och åldras så måste det väl ändå betyda att man själv också blir äldre. Fast man gör sej väl inte äldre än vad man är.
Enligt familjeliv.se är barnet nu fullgånget. Så om jag får bestämma så kan hoppgurkan passa på att komma ut redan nu - för hur intressant kan det egenligen vara att ligga instängd i någons mage i 40 veckor. Fast jag erkänner att det hade varit skönt att hinna med IKEA innan bebisen kommer så om vi säger onsdagen den 15, kl 15 - då har jag hunnit tvätta på förmiddagen också. Bra bebis - då bokar vi då! (om det ändå vore så enkelt).
Det känns som att det inte var länge sedan jag och Johan fick veta att vi skulle få ytterligare en liten kärlek. Hoppgurkan var planerad. Men inte trodde vi att vi redan andra dagen under vår två veckor långa Turkietresa skulle vara tvugna att leta reda på ett apotek som sålde gravtester då jag fått för mej att jag var gravid. När vi till slut fått tag på de vi letat och vi gjort så gott vi kunnat till att tyda de turkiska instruktionerna så fick vi till slut svaret på att det jag hade känt på mej stämde. Vi var då i vecka 6 men valde att hålla det hemligt för släkt och vänner fram till vecka 12. Anton var den som fick veta först av alla - inte för att vi vet om han förstod så mycket just då, men det kändes fel att inte låta honom veta först även om han bara var relativt nyfyllda 2 år då. Nu tycker han bara det ska bli roligt att bli storebror. Han pratar om allt han ska lära bebisen "för bebisar kan inte gå" "bebisar kan inte prata". Jag tror han blir en bra storebror även om jag är inställd på en hel del svartsjuka. Det jobbigaste kommer nog bli om nätterna då bebisen kommer ligga till stor del mellan mej och Johan i sängen och Anton kommer få ligga på en madrass på golvet när han kommer över på natten. Det kommer nog kännas mest i mitt hjärta - jag vill inte frysa ut honom för att det kommer en ny kärlek men samtidigt måste han inse att han ska klara av att sova hela natten i sin säng, i sitt rum. Men samtidigt kan jag inte släppa tanken på det som är så självklart; man vill ju sova brevid dem man älskar och känner sej trygg med - annars skulle väl inte dubbelsängen vara uppfunnen.